Egentligen ett samtal där Merete Mazarella tar upp lite för mycket plats i nyss nämnda K2-sal. Memoaren som genre. Cullbergs bok handlar ju till stora delar om hans broders insjuknande, hur han handskades med det & hur illa behandlad brodern blev inom psykiatrin. Detta ville han nedteckna, men även ge psykiatrins utveckling en skildring.
Epifani? Egentligen ett religionspsykologiskt begrepp som har med omvändelse att göra. "Epifanierna i mitt liv".
Jaha, och då kommer naturligtvis den unga pojkens första åsyn av den nakna kvinnokroppen upp. Jag blir så trött, lika religiöst som det än må vara i det enskilda fallet lika uttjatat och ytligt tråkigt är det ju sett som strukturell generalisering. VAD MOTSVARAR DETTA I EN UNG FLICKAS LIV!?
Nåväl. De samtalar intressant om begreppet kris. Om hur han mötte mödrar som förlorat sina barn och som han blivit rådd att inte fråga om detta, att inte röra upp. I själva verket hade de ju blivit glada när han trots allt benämnde och vågade fråga. Att berätta.
Alla måste få ett lyssnande samtal. Piller får inte ges för att "täppa till munnen " på patienten. Att medikalisera livet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar