Har vi rätt (sorts) tidskrifter?

I senaste numret av BBL kunde man läsa en intressant liten rapportering om en magisteruppsats från Borås: Läkares användning av medicinska tidskrifter – Är sjukhusbibliotekets bestånd en viktig källa? av Annie Davidsson.

Hur använder läkare medicinska tidskrifter, och är sjukhusbibliotekens bestånd viktiga i denna användning? Används isåfall de tryckta eller de elektroniska mest? Vilken inställning har läkarna till bibliotekets bestånd? Genom att sammanställa enkätsvaren från 53 läkare vid ett mellanstort sjukhus kunde Davidsson bland annat konstatera att läkarna var positiva till elektroniska tidskrifter men att de använder pappersutgåvorna i större utsträckning. Hälften av läkarna använde sig av bibliotekets tryckta tidskrifter minst en gång i månaden, för de elektroniska var motsvarande siffra 40%. Hon fann inga större skillnader i användning när det gällde färdiga läkare, läkare under utbildning eller forskande läkare, inte heller någon större skillnad med hänsyn till läkarnas ålder.

Lite nedslående kan det tyckas vara att läkarna i undersökningen i väldigt liten utsträckning använde sig av bibliotekets övriga tjänster, som tex. att beställa tidskriftsartiklar eller automatiska innehållsförteckningar ur nypublicerade tidskriftsnummer. Bara en av läkarna i undersökningen använde sig av bibliotekets tjänster hemifrån, trots att det finns tidigare forskning som visar att det är en uppskattad service. Man är positivt inställd till biblioteken och verkar tycka att det är viktigt att servicen erbjuds, men man använder sig relativt sällan av den?

Något som inte heller kommer som en överraskning är ju hur olika de tryckta respektive de elektroniska tidskrifterna används. En tryckt tidskrift skummas det och bläddras i – men framförallt läser man i stor utsträckning hela numret vilket ingen uppgav att de gjorde med ett nummer av en elektronisk tidskrift. Däremot var det vanligare att skriva ut artiklar ur en elektronisk tidskrift än att kopiera ur en pappersvariant. På det stora hela uttryckte läkarna inget större missnöje med de elektroniska tidskrifterna, mer än hälften ansåg att fördelarna uppvägde nackdelarna.

Resultaten är ibalnd relativt motstridiga. Läkare har helt enkelt inte tid att söka information förrän de verkligen behöver den, och då har biblioteken lyckas behålla rätt prenumerationer – det är en tolkning. Men hon konstaterar också att läkarna inte känner till bibliotekens utbud och de tjänster som biblioteket tillhandahåller. Hur når man ut med det? Vilka behov finns? Vilket är bästa sättet att visa sig oumbärlig? Visa på konkreta tidsbesparingar är ju en sak, men hur? Omvärldsbevakning, TOC-alerts, överhuvudtaget alla tjänster som synkroniserar och sammanställer?

Jag skrev om detta på jobb-bloggen också, kanske nappar nån i användarskaran?

STM publishing: future trends

Torsdagens andra föredrag på KIB-konferensen hölls av Michael Mabe från STM publishers, Oxford, UK. Det är väl ingen idé att gå som katten kring het gröt: jag förstod nog inte riktigt vad Mabe ville få fram, förstod liksom inte riktigt vidden av det han ville ha sagt. Men med det sagt ska jag ändå försöka att kort summera en del av det han pratade om...

Det mest intressanta temat, enligt mig, var ändå frågan om vad som händer när Kina och Indien kliver in på banan (alltså den vetenskapliga traditionen med peer reviewed journals etc) - vad händer med den västerländska vetenskapliga kommunikationsmodellen? Här borde han ju, om han inte vore utsänd från förlagsbranschen, ha tagit upp open access som en möjlig - och enligt mig ÖNSKVÄRD - väg att gå men det gjorde han alltså inte. Istället fokuserade han helt enkelt på frågan om ifall tidskrifterna och formen för vetenskaplig publicering kommer att se likadan ut, kommer tidskrifter att överhuvudtaget existera på samma sätt?

Han pratade också en hel del om olika undersökningar om hur forskarna själva ser på saken, hur ser de på publicering i vetenskapliga tidskrifter, vad vill de ha ut av den - både som författare och som läsare? De anger oftast att det i första hand är för att forskningen ska föras framåt som är den allra största drivkraften till att publicera sig i denna typen av tidskrifter. I själva verket är det att främja den egna karriären menade Mabe, men även för att sprida resultaten av den egna forskningen. Som författare vill man, enligt Mabe, registrera, certifiera, sprida och arkivera.

Men några ämnesområden utmanar denna modell, tex. kemi och "matte" (Math Computer science :-). Forskarna/författarna inom dessa ämnesområden behöver inte en tredje part för att berätta vad som är "bra" (som garanterar vetenskaplig nivå etc. genom peer reviewed systemet) eftersom fältet är så litet och de som publicerar sig så få. Men resten är enligt Mabe fortfarande i mångt och mycket beroende av peer reviewed systemet.

Han försökte också lyfta fram några faror med web 2.0:
- att innehållet kommer från användarna är ju inte bara bra. Det medför en del konflikter mellan saker som gratis vs betaltjänst, demokrati vs kvalitet och att systemet med gate-keepers försvinner (eller flyttas kan man väl säga). De auktoritära systemen förstörs: nu/snart står nyhetstidningar mot bloggar och expertanalys mot amatörers åsikter... Allt detta enligt Mabe.

Som tur var ställde Arne Jakobsson från UBO i Oslo en fråga om open access i slutet och då hettade det väl äntligen till en smula. Mabe bortförklarade det hela med att han endast intresserat sig för saker som fungerar, det finns inte tillräckligt mycket data - open access uppfyller inte forskarnas/läsarnas krav (!?).

Alla föredragshållarnas powerpointpresentationer finns som pdf:er på KIBs sida, tillsammans med mina hastigt nedtecknade och ofta ganska obegripliga anteckningar kanske allt framstår lite tydligare?

http://kib.ki.se/kibkonferens/2007/presentations/mabe_stm-publishing.pdf

------------------------------------------------------------------------